"Cause I'm being taken over by the fear" - Om hemlängtan
På shuttlen tillbaka till flygplatsen och på bussen till Santa Barbara kändes allt bra. Jag lyssnade på iPod och kände mig cool för att de flesta på bussen var lite "amerikanskt tjocka" och inte jag hehe. :P
Jag kom till familjen på San Clemente gatan vid 4-5 på eftermiddagen och jag träffade Norma direkt (värdmamman).
Hon var jättetrevlig och visade mig till mitt rum (då kom chocken), jag skulle sova högst upp i en våningssäng och det fanns 2 våningssängar intryckta i det jättelilla rummet. Man hade blivit lovad ett skrivbord, lampa och egen byrå men så var inte fallet här. För tillfället har jag 3 lådor i en av de 2 byråerna som finns i rummet plus några galgar i garderoben. Det finns bara en taklampa så det går inte att läsa läxor på kvällen men jag antar att jag får göra det i skolan på rasterna istället.
Kvällen hos min nya värdfamilj gick bra men det var väldigt överväldigande med språket trots att jag kan det och att det bodde så många människor där. Jag är verkligen inte van vid det, bor liksom med 3 pers annars som är väldigt lugna av sig.
HEMLÄNGTAN!!!
Jag trodde inte jag skulle drabbas av hemlängtan på samma sätt som jag gjort men alla reagerar ju olika.
Hursomhelst så vaknade jag flera gånger mitt i natten lördagen till söndagen och kände mig jättekonstig till mods. Kände mig ensam trots att jag delade rum med 2 andra för tillfället (snart 3) och så kände jag mig panik-stressad som att det var för mycket folk omkring mig. Det var många motsträviga känslor som befann sig hos mig den natten.
Vaknade vid 6 på morgonen och kunde inte sova och det var då alla tankarna började komma. Vid klockan 8 var jag så messed up att jag ringde hem och talade med mamma. Lite patetiskt kan tyckas med det kändes ärligt talat som om jag höll på att dö. Gick inte att hälpa och jag kände mig hur liten som helst.
Negativa tankar och känslor virvlade upp inom mig och det fanns inget jag kunde göra för att få dem att försvinna, utom att kasta in handduken. Sa till både mamma, Åsa och pappa att jag ville hem! Sa det flera gånger och jag kände verkligen att nä det här klarar jag inte av. Omställningen var helt enkel för stor, konstiga levnadsförhållanden, knappt inget privatliv och så ska man till råga på allt slösa bort pengar på allt det här!?
Det var igår...
Idag känns det lite annorlunda, men jag har fortfarande min killswitch som är nödvändig för att jag ska klara det här mentalt. Jag tänker försöka mitt bästa en månad, min deadline är i september. Känner jag likadant som igår så vet jag vad jag ska göra men jag hoppas på det bästa.
Kommentera gärna om vad ni tycker jag ska göra åt min hemlängtan. Det här känns verkligen olikt mig så har ni några tips är det bara att posta. :)
Goodmorning Sunshine...the Earth says hello....
Nu är det värsta över! Things can only get better....
Jag tycker absolut att du skall kontakta The int´l Office om hur boendet är ordnat, om de sade att du skall ha tillgång till skrivbord etc då är det det du skall ha! Don´t settle for the next best thing!
OM du måste byta familj so be it! Stå på dig!
Hoppas att du snabbt får svar från SWEA samt att du kontaktar Elisabeth Marr snarast, hon kommer att hjälpa dig så mycket hon kan och hon bor heller inte SÅ långt borta.
Vi två kommer ju att höras var dag tills du anser att vi kan lämna NÅGON dag emellan...mamma är här...
DU FIXAR DET HÄR!
Kramizar från mamma och Peter och ett par näs-slick från Saiza...som förresten är helt på det klara med att du "flytatt" hemifrån ett tag eftersom hon direkt från första natten har sovit i vår säng, vilket hon annars inte gör förrän hela flocken är samlad (tex när du varit ute och svirat så har hon legat i hallen tills du kommit hem och sedan lagt sig till ro i min fotända...)
Mr Jackson smile när han käkar popcorn i Thriller
Asså, jag fattar att det är typ fett läskigt, men du måste ta dig samman. Ett tips: Gå till Subway, köpe ne macka och sitt och tänk för dig själv ett par timmar, det kan nog göra så att du får lite sinnesro.
Just det, igår satt jag och kollade på när Andy tatuerade henne. Jag sätt där och käkade godis och inspekterade hela processen i typ 45 timmar. Fett jobbigt!
Iallafall, tagga ner ett par grader så ska du se att det blir bättre. :)
Psst, apan är mjuk. Kasta den i huvudet på någon...
Jo, jag tror också att jag kommer ta det rum som är lite större.
Tyvärr vet jag inte något som kan bota hemlängtan, Umgås mycket med dem i USA. Jag kan ju kanske höra av mig till dig när jag kommer dit ;)
Patrick
åh, gumman! Gör såhär, prata med hon som har hand om dig/värdfamiljen och se vad hon kan göra. Du kan alltid byta om det skulle kännas bättre, du måste ha en bra miljö att bo i och där du ska kunna plugga bra osv.
Allt med språket och så vänjer man sig vid, man kommer in i det ganska snabbt, prata så mycket som möjligt med familjen och med folk i skolan så kommer du klara det galant bara efter några dagar.
Det med hemlängtan är alltid svårt, men man får försöka att göra det bästa av situationen, så som sagt, om du inte trivs i hemmet, prata med hon som tar hand om det. Du ska inte behöva göra alla dina läxor på rasterna i skolan! Du kommer att lära känna jättemycket folk och ännu fler med tanke på cheerleadingen, det kommer bli en grym upplevelse! Du kan alltid ringa hem, men för tillfället har du ju ett nytt hem som du får göra dig hemmastadd i.
Försök få lite privat tid varje dag, när du är helt själv. Om det inte går att få hemma kan du alltid gå ut och bara sätta dig nånstans, gå till ett kafé eller vad som helst där du får vara själv ett tag med tanke på att du bor med så många hemma. Gör sånt som du gör i Sverige också, gå på stan, fika med nån kompis, vanliga grejer, bara det att du får göra det med nya vänner och nya familjemedlemmar för ett tag.
Hoppas du får det underbart och att allt löser sig, massa massa pussar Bella!
